Gnistrande ljus som en magnifik kntrast mot en mörk himmel…
Gnistrande ljus som en magnifik kntrast mot en mörk himmel…
Varje år blir jag förblufad över stämningen i december och hur människor i en säker omgivning reagerar på den. För dem är det bara ännu en jul, början på ett yt år och en ny omgång lyckönskningar. Ganska vanligt, eller hur? Ja för dig, och för mig, är dett helt normalt.
Just nu är mina tankar dock hos dem som befnner sig i en helt annan situaton.
Människor som behöver lyckönskningarna mest, människor som inte kan känna sig säkra i bekvämlighet och glädje. Du tänker kanske på svält i Afrika, tsunamidrabbade eller oroliga länder i inbördeskrig?
Det gör inte jag.
Jag tänker på de stackars små själar som lever i samma stad som jag.
Jag vet inte vilka de är, men jag vet att e fnns där ute. Jag vet at under denna helgperiod kommer några småflckor bli besvikna igen. Inte för at de saknar julklappar, men för att eras önskan om att li räddade inte uppfyllts.
Denna ”klubb”, olyckligt nog, fortsäter at växa… Små pojkar som inte vet at de kan fnna medkänsla och förståelse, att et fnns andra som dem – olyckligt nog! Jag tänker på de ömtåliga små själar, som efer helgerna, återigen blir ofer för sina förövares lustar – som översäter sina maktbegär i missriktade sexuella aktivieter. Kanske kommer de lämnas ifred under helgerna, kanske inte.
Jag tänker på barnen til alkoholister och narkomaner som sköter ”omsorgstjänsterna” i familjen. De tysta kraftrna bakom den tuff masken eller ett umanande smil. Ingen kan utläsa de brådmogna insikter de har, ur deras småbarnsansikten. Jag tänker på misslyckad vuxenkommunikaton, som (för vissa barn) innehåller löfet om et kok stryk, frakturerna, blåmärkena, et brustet hjärta med en fod av tårar.
Varje år förstår jag att essa barn fnns runtomkring mig, ganska nära. Et år, på annandag jul, fck jag hjälpa et barn som utsats för våldtäkt. En förskräckande upplevelse, som inte försvinner vid foten av granen, med en julklapp eller ettkort.
För en ti fördöms denna händelse och folk pratar om det som en skamfäck. För en ganska kort ti, tils känslorna kommer för nära för at det skall vara bekvämt.
Sen då? Vad händer sen?
Sen blir folk tysta igen. Som om det bara försvinner då? Det du inte vet kan inte skada dig? Jag vet inte. Jag har inte en aning. Jag vet bara attdetta ite är til nytta ör de små offen. De får ingen hjälp, ingen förståelse, ingen chans til en bätre framti.
De måste kämpa sig ur sin misär, helt på egen hand. De måste också utveckla sig själva, til at kunna bli föredömen, mestadels på egen hand. De kommer också för det mesta känna sig ensamma även när de har andra människor omkring sig.
Varje år ser jag fram mot Coca-Cola reklamen på TV.
Medans jag ser den känner jag mig jämlik resten av världens befolkning. Vi tiar allihop tllsammans, och vi vet allihop at Jultomten, på lastbilens baksida, kommer ge oss sin unika Jultomtsblinkning…
Varje år undrar jag om vårt kollektia medvetande kan vara så kraffullt at vi faktskt kan ändra något. Tänk om alla, på julafon, från 23:55 til midnat sänder en positv tanke til alla dessa små okända ofer.
Tänk om vi alla kan sända dessa tankar, i tysthet, ut i universum?
Kanske skulle en ny ”våg” färdas över jorden, efersom din tiszon är en annan än min? Skulle dina tankar möta mina? Skulle de adderas, tilsammans med alla andras tankar?
Kan våra tankar bilda något slags styrande energivåg? En mjuk kram för et barn, at ge det precis tilräckligt för att verleva? Eller kommer jag träfa på så många andra på min okända sti att en n sorts fyrverkerier skulle uppkomma?
Som gnistrande ljus som en magnifk kontrast mot en allt ljusare himmel. Vad skulle hända om vi skulle upprepa dett på nyårsafon? Synkroniserat med klockan på TV, på torgen, på discona, barerna, hotellen, järnvägsstatinerna…
Tillsammans med alla som glömde på julaftn.
Det kanske blir den största gåvan vi kan ge världen, en gåva som inte kommer kosta mer än några få tårar … våra!
©Mary-Rose Kolkman & Fanny Ploegmakers – van der Hoff
Text in PDF
